2016-02-06 13:10 #0 av: Anonym

Någonsin känt som inget funkar, allt bara står still. Du orkar inte röra dig, säga något, eller ens bli arg. Inget är roligt, folk tvingar sig på dig med deras problem medan alla dina egna värker som knivar i ryggen.

Just så känns det för mig, jag har nog en hel del på mitt bord nu, tillsammans med gammalt som fortfarande värker en del. Men trots allt kräver folk att jag ska bry mig om dom, om deras problem, att jag ska på magiska sätt fixa och förstå vad som felas med dom.

Just nu i korta drag, utan att skriva en bok om hela mitt liv så har jag gått igenom att vara feldiagnosticerad med DAMP ( har AS och ADHD, skillnaden för er kanske är liten men för mig var den stor. när jag var liten var det lite av ett socialt självmord att ha damp, samt att jag inte passade in med andra barn som hade samma diagnos. ) Jag har varit feldiagnosticerad med reumatism, läkarna sa för ett år sedan ' Nej men du har inte reumatism ' och nu hänger jag i luften. vågar inte ta medicinerna jag har haft, utifall jag inte behöver dem. Har inte så ont förutom ibland. har varit utfryst en stor del av mitt liv från min klass, som behandlade mig som skit. Det har satt sina spår, men jag har försökt se det positivt. Dom vänner jag har idag skiner starkare än guld. Min familj är full av sjukdomar, både mentala och fysiska.  Vilket gör att jag känner att stödet från dem är inte stort och jag vill inte tynga ner dem mera. Min älskade fästman lever i fel kropp, och mår dagligen dåligt av att vara fel kön. Det gör mig ledsen för han är den vackraste som finns i mitt liv. vad han har mellan benen betyder inget för mig, det som gör ont är att ibland blir det så jobbigt att han vill dö. yes, skulle kunna lägga till en hel del.. men jag orkar inte, det är bara för mycket

Försöker se det ljusa i allt, att inget kan vara för evigt och att snart ska saker vända. Att försöka göra saker som jag gillade förut, att jobba på för snart ska jag kunna orka mer, att äta, umgås, prata med läkare... ta medicin.  heh..  vilket inte funkar.

Vet inte om det är läkarbristen att dom ignorerat mig på flera månader då jag bett om en psykolog, till och med mitt jobb har tryckt på. Kanske blir skillnad nästa vecka, jag vet inte.

medan jag slåss med allt det här har jag vänner som skriker att det gör ont för dom, hur dåligt dom mår, att ' ingen bryr sig om dom'. Ändå är jag där, säger att det kommer bli bättre, att det bara är att trucka på och försöka. Om jag säger att jag mår dåligt då är det ett ' ok ' som jag får som svar, eller om jag inte orkar att vara med någon/prata - då är jag otrevlig.

Jag håller inte på orka, känner att mörka tankar från då jag var yngre - om att dö börjar dyka upp. Men jag vet, I åtanke på dom jag älskar kommer jag inte göra något. Men jag kommer varje gång jag hör den meningen " jag vill dö" bli ledsnare.

det blir bra snart, eller hur?