Har inte heller diagnos för social fobi. Men har alltid varit väldigt blyg och haft svårt att prata med folk.
Förutom vänner. Först hade jag svårt att prata med mina föräldrar ens, nu har det släppt för några år sen.

Känner ofta hur det hettar till i ansiktet när jag säger nåt, även om det inte ens är något pinsamt.
Sen har jag OTROLIGT svårt för ögonkontakt. Pratar jag med någon så har jag i princip aldrig ögonkontakt för tycker att det är så sjukt obehagligt. Känner jag personen och känner mig trygg med den så kan jag göra det, men det är sällan.

#1 precis det där med ögonkontakt har jag jättesvårt för också. Kollar kanske snabbt för att sedan vända bort blicken, oftast samtidigt som jag pratar och vänder bort munnen och då får den svårt att höra mitt otydliga svammel.

Att ringa är jobbigt tycker jag. Till okända så tänker jag igenom i minuter vad jag ska säga, sen är jag så upptagen med att komma på vad jag ska säga sen att jag inte lyssnar på vad den andra säger (händer när jag inte pratar i telefon också)

#1 och #2 Känner igen mig på båda där. Blir pionröd i ansiktet jätte lätt och folk tror att jag ljuger.. svamlar och stammar och blir ibland knäpptyst. Ögonkontakt har jag ibland svårt med också, det är lite olika. Telefon hatar jag att prata i. Idag skulle jag ringa om en inbjudan till ett möte igenom jobbet och säga att jag kommer. Väntade tills det bara var en halvtimme kvar att ringa och tänkte hela morgonen vad jag skulle säga. Hade hjärtklappning när jag skulle slå numret och blev helt torr i munnen.. Samtalet gick fort och pratade inte bort mig. Blev bara lite tyst vid något tillfälle men kom på sen vad jag skulle svara. Så jag gav mig en liten klapp på axeln efteråt. Kände mig lite duktig! Annars brukar jag strunta i att ringa och gå på sånt när det är frivilligt men idag tänkte jag "skärp dig nu, det är bara ett kort samtal!" Hoppas bara att mötet går bra sen. Så mycket människor på sånt och vet inte om jag känner någon som ska dit..

Har faktiskt inte svårt med ögonkontakt men att prata i tele är fruktansvärt…. Börjar bli bättre dock! :) Vänligen, sajtvärden Taralii ❤

Jag har diagnosen social fobi men den blir allt bättre ju mer jag slänger in mig i obehagliga situationer, utmanar mig själv.  Telefon har jag dock inte greppat än, en sak i taget.

Kan inte komma på några pinsamma händelser, minns dem helt enkelt inte, men jag vet med mig att jag kan låta som en hackig LP skiva ibland men då brukar jag ta ett djupt andetag och säga rakt ut "Ok, nu hänger inte skallen med. Då börjar vi om" och så tar jag om det. Möts oftast av leenden då eller ett och annat skratt.

Här om dagen prata jag med en granne och till sist var det som att ordförrådet försvann och min kommentar blev "nähä, nu smet hjärnan iväg för mig… igen" och det fick honom att skratta.

Jag känner igen så mycket av det ni skriver. Ögon kontakt och telefon samtal är obehagligt. Men övar man aldrig på det blir det aldrig bättre. 🙂 Små steg i taget är det som gäller.

Jag: … - ….

Någon människa: ….