Annons:
Etikettensamhet
Läst 1276 ggr
[Torpedtass]
5/12/15, 7:50 PM

Ger upp snart

Hitta nya vänner tycks vara hopplöst för min del, vet inte om jag är ämnad att vara ensam kanske men det tycks verka så.

För att dra en historia kort…
Jag har ingen kontakt med min fars eller min mors släkt, jag är ensam. Mina närmsta vänner, vilket är 3 stycken, bor 80 mil bort så de ser jag förståeligt aldrig men vi håller kontakt via fb och sms.

När det kommer till att lära känna nya personer… Blir matt i skallen av bara tanken eftersom jag så många gånger fått erfara att det inte funkar.

För det första så är jag handikappad, behov av rullstol ibland och inte samma ork som en frisk person skulle ha. För det andra misstänker man Borderline hos mig men det är något som inte syns utåt, jag är rätt bra på att dölja sånt. För det tredje så jag jobbar inte, är för sjuk för det. Alla dessa tre saker skrämmer iväg folk redan innan de ens träffat mig. 

Kan tex stämma träff med någon på fb som eventuellt har jämngamla barn som vi och som dessutom vet av mina handikappa, får höra att den verkligen ser framemot att träffas men i sista stund drar de sig ur och försvinner från jordens yta. Jag kan då höra av mig och fråga om de fortfarande är intresserad att ses men får ett spydigt svar tillbaka med antydan på att jag ska dra åt helvete.

Har haft personer som träffat mig en gång men sen sagt de hör av sig om de vill ses igen, de hör inte av sig.

Haft personer som sagt att de inte vill ha något med mig att göra när jag är inkapabel till att komma hem till dem, en av dem sa också att de inte vill träffas då jag inte kan utföra de aktiviteter de vill göra iom att jag behöver rullstolen.

Jag har bott i denna stad i snart 10 år, känner ingen, så ensam är jag. När min man jobbar är jag hemma med barnen, sitter mest ute eller i vardagsrummet. Jag har hobbyn men de flesta kan man utföra på egen hand och jag har försökt lära känna folk inom de områdena också med samma resultat.

Vad ska man göra i en sådan situation? Dömd till att inte socialisera sig?

Annons:
Valkyrija
5/12/15, 8:06 PM
#1

Åh det låter nästan som att det är jag som skrivit det där!!

Jag har en liknande historia med släktingar men jag har i alla fall min underbara mamma. Min pappa bryr sig inte alls om mig och jag skulle la inte påstå att jag bryr mig mer om honom, men det är ändå jobbigt att känna sig ratad. Har inte heller min mammas släkt så det är bara mamma och jag. Sedan så har jag ju min underbara sambo men utöver dem har jag ingen.

Det känns som att ingen vill vara min vän då de redan har sina liv. Det är liksom inte lika viktigt för dem att släppa in mig som det är för mig att lära känna dem… Vilket ju är förståeligt på ett sätt men oerhört tråkigt. Jag har själv haft svårt för att umgås med folk pga min depression, ångest och sociala fobi men trots detta så vill jag ju såklart ha vänner för jag älskar egentligen människor… Det känns dock jättetrögt ibland och när man väl börjat prata med någon så rinner det typ alltid ut i sanden… Så himla tråkigt… 

Så jag förstår dig, jag gör verkligen det… Du får gärna skriva till mig privat om du vill. Vi verkar vara lite i samma situation men tro mig, vi är långt ifrån ensamma ❤️

Vänligen, sajtvärden Alyssa ❤️

🌺 - Travhästen söker medisar! - BlommaSajtvärd för Nyhedendom, Stenar, Socialt stöd och Travhästen.
**Medis på Huskatter och Råttor

[Torpedtass]
5/12/15, 8:43 PM
#2

#1 Tack för ditt svar.
Jag har ju min far men jag undviker gärna att prata med honom ofta även om han ringer var och varannan dag, han bor som tur är 100mil ifrån mig och är alkoholist dessutom. 

Utöver det har jag min man och våra barn.

Även jag har depression och ångest, sociala fobin har jag jobbat med oerhört så där är jag bättre än vad jag varit, men iom min misstänkta Borderline har jag även ett pendlande humör som kan gå från glad till förbannad på en sekund, visar det dock aldrig till andra enda som fått se det är mina grannar och av dem är det endast två som tycker om att prata med mig och accepterar att jag är sån men det är ju ingen direkt vänskap där.

Jag har också en skev självbild och alltid en oro över att bli dömd vilket är en oro som också blivit bekräftad gång på gång. Detta har lätt till att jag stängt av, visar inte den jag innerst inne är, blockerar alla tusen känslor jag har och håller mig på neutral nivå kontinuerligt. Har sina för- och nackdelar.

Hade gärna skrivit i PM men återigen är jag ju rädd för att skrämma iväg folk för jag är rätt "trasig" så att säga.

Ravynsfair
5/12/15, 10:32 PM
#3

Säger precis som Alyssa, det hade kunnat vara jag som skrev det där. 

Jag har förvisso vänner som jag står nära men pga bristen av ork så ses vi fruktansvärt sällan även om den närmsta bor 3km bort. 
(Vi har setts 4 gånger på 1,5 år sorgligt nog. Vi lider dock båda av social ångest)
Kontakten är knaper och jag skäms imellanåt över att jag inte själv orkar hålla kontakten trots att jag verkligen bryr mig om mina vänner. 

Det händer att jag finner riktigt riktigt bra vänner och allt är frid och fröjd men så dör det ut pga min ångest och tafatthet till kontakt. .. 

Jag har en pojkvän som bor 80 mil ifrån mig, han hälsar på mig månatligen för att han har råd till det, jag har inte råd att åka någonstans. 
Ett par gånger har han varit otroligt snäll och bjudit på resorna t/r till honom men samtidigt känner jag mig dum som åker "på hans bekostnad" trots att han mer än gärna ställer upp. 

Jag står inte min familj särskilt nära, har knappt kontakt med min pappa trots att han bor ynka 2,5 mil bort. Hans släkt ser mig som rötägg av olika anledningar.
Han är alkoholist och har kastat så mycket skit över mig att jag valt att inte prata med honom. 
Mor min är väl okej men pga min depression, sociala ångest, ADHDoch AS (vilket jag arbetar hårt med att kontrollera) är jag inte så glad i att ha folk alltför nära, speciellt familjen av någon lustig anledning. 
Min pojkvän är ett stort undantag gällande det sociala, han är min klippa. 

Pga bland annat Fibromyalgi så arbetstränar jag 50% 4 dagar i veckan, det är egentligen på tok för mycket men min kära kontaktperson kallar mig dramaqueen såfort jag klagar för högt. 
Jag biter hårt ihop och ja, det går inte en vecka utan att jag är borta minst en dag av de 4 pga överansträngning. 
(Kan inte byta kontaktperson då hon är huvudansvarig för hela regionen)
Folket på arbetsplatsen är supertrevliga men jag orkar inte lära känna dem då energin går åt att hålla sig uppe. Ångesten gör ju inte saken bättre.

Folk upplever mig ofta som väldigt bitter, kall och osocial. 
De har svårt att umgås med mig pga min personlighet, diagnoser och Fibron som ofta sätter käppar i hjulet även om jag gör mitt bästa för att agera "normal". 

Har både hund (som är översocial) och häst men trots det har jag otroligt svårt för att finna jämlikar, iallafall någon som accepterar mig, delar intressen och orkar med mig..

Jag skriver gärna med dig, du verkar jättetrevlig! 
Dina brister skrämmer inte mig. Kram!

Vänliga hälsningar Sanna. 
Medarbetare på Blandrashundar, HBT & Socialt stöd.ifokus Sol

Jess89
5/13/15, 3:52 PM
#4

Det är inte hopplöst du har bara inte träffat "rätt" människor. De finns där ute det lovar jag dig. Men måste säga att jag blir lite förbannad över hur de kan behandla dig så. Ingen förtjänar det oavsett vad skälet är.

Finns det något intresse som du skulle kunna hålla på med och träffa människor igenom? Har din man några bekanta du skulle kunna umgås med?

Tycker du verkar vara en mycket trevlig person.

Skriver gärna också med dig.

Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd & Anhöriga

[Torpedtass]
5/13/15, 9:09 PM
#5

#4 Jo intressen finns och tyvärr blir det samma behandling där så jag har gett upp inom intresseområdena. Nej, inga jag direkt känner sådär och skulle kunna umgås med.

[Torpedtass]
5/20/15, 10:00 PM
#6

Där sänktes skeppet på nytt, jag ligger på grund igen utan en väg upp. Allt är bra meningslöst.

Annons:
[Hadraniel]
5/21/15, 12:26 AM
#7

#0 Bor du i närheten och gillar att spela sällskapsspel eller prata om allvarligare ämnen på en ganska komplex nivå utan att det ska behöva handla om vem som "har rätt åsikt" utan man kan fokusera på sjäva innehållet och varför man tycker och tänker som man gör istället så skulle jag gärna träffas någon gång då och då och umgås, även om energin inte räcker till för att göra det speciellt ofta när jag jobbar! Har inget behov av att göra massa "häftiga" aktiviteter eller annat när jag umgås där rullstol är ett hinder.

Har dock väldigt svårt för kallprat och ytliga aktiveteter bara för att man ska kunna vistas på samma plats utan behöver något relevant eller kul att göra eller prata om medan man umgås för att det ska funka för egen del.

[Torpedtass]
5/21/15, 10:47 AM
#8

#7 Vad är "i närheten" för dig?

[Hadraniel]
5/21/15, 7:23 PM
#9

#8 Helst så nära som möjligt såklart! Men ju längre ifrån desto mer sällan lär det ju bli av att man kan och vill umgås rent generellt. Bor i alla fall i Jönköpings län så vi kan ju börja med att reda ut om du ens bor på rätt sida av landet eller så. 🙂

[Torpedtass]
5/21/15, 7:59 PM
#10

#9 Jag bor ca 110mil norrut från Jönköpings län.

[Hadraniel]
5/21/15, 8:20 PM
#11

#10 Ajdå! Lite väl långt ifrån varandra kanske? Mer på nivån att man skulle kunna ta en visit förbi om man nu mot förmodan har vägarna uppåt i landet någon gång eller så. 😕

Upp till toppen
Annons: