Hej alla! Jag har ett problem och uppskattar ett så snabbt svar som möjligt! (långt inlägg dock)

Jag har aldrig kunnat göra något med måtta, varken äta, skratta, prata osv. Jag går alltid över gränsen; äter för mycket, pratar för mycket om opassande saker och förstår inte alltid vart det tar stopp. Så är det med allt. Det samma gäller dock inte alkohol. 

Jag kan dricka lite, när det kommer till vodka tar jag inte frivilligt mer än en shot. Vin dricker jag gärna mer av, men bara gott vitt tort vin, vilket inte händer ofta. Men när jag väl börjar bli lite full dricker jag mer utan att tänka på det. Både grupptryck och att man är såpass onykter spelar in. Såklart resulterar detta med att jag på fester eller utgångar blir så full att jag ramlar, inte kan prata och mina kompisar måste ta hand om mig. Men det har bara hänt på 4 fester, annars har jag druckit med måtta. För alkohol smakar skit och jag får ångest efter att jag dricker så pass mycket. Dricker bland lite vin när jag är ensam och mår lite dåligt. Max två glas varje vecka. Det blir aldrig mer när jag är själv. Har till och med dokumenterat allt drickande och mängden i en kalender. 

Men nu till problemet, på fyllan snackar jag en jäkla massa skit. Det jag säger är en salig blandning mellan fakta och påhitt som kommer upp i mitt huvud. Det har ju såklart orsakat problem. Jag har på fyllan nämligen sagt att jag flera gånger i veckan super för mig själv tills jag somnar. Det har en av mina närmaste kompisar snappat upp såklart. Hur mycket jag än förklarar att det bara var en massa bullshit så tror hon inte mig. Hon påstår att jag har alkoholproblem, ett beroende. Hon vägrar att tro på att det inte är sant eftersom att jag erkänt att vissa saker jag säger på fyllan är sanning och på grund av de 4 gångerna som jag blev stupfull. Hon påstår även att jag "förnekar" den verkliga mängden alkohol. Men det gör jag inte, jag dricker max två glas i veckan, går på fest max en gång i månaden och under de senaste två åren har jag varit sådär megafull 4 gånger. Det är inte mycket. Jag är 18, och dricker mindre än vad mina klasskompisar gör som super och festar fler gånger i veckan. Det värsta är att när jag sagt massa bullshit har jag inte rättat det dagen efter, jag minna ju inte allt jag sagt. Har inte orkat göra det. 

Men nu har det gått så pass långt att hon har pratat med en specialist om mig. Hennes brors flickväns mamma jobbar på ett av maria ungdom (sysslar med narkotika och alkoholberoende) som psykolog och min kompis har fixat tid hos henne till mig. Jag sa att jag inte kände för att gå dit, men min kompis säger att hon verkligen vill att jag ska gå, för mitt bästa. Jag har en tid bokad den 25 (imr, eller idag beror på hur man ser det) och jag tänker gå dit. Grejen är bara att jag känner att jag slösar deras tid. Samtidigt är jag också rädd för att bli indragen i en utredning, mina föräldrar får veta osv. Jag kommer att säga som det är, men är rädd att dem inte kommer att tro mig. Samtidigt lider jag utav stress, ångest och stor ensamhet (självdiagnos). Jag behöver hjälp, lite råd, jag vet inte vad jag ska göra och tänka. Tänk om allt blir skit, jag har inte alkoholproblem, men all tror det.