Annons:
Etikettdepression
Läst 1767 ggr
Anonym
Anonym
2015-07-11 15:53

Vet inte hur jag ska göra.

Valde att posta detta anonymt då jag inte vill att någon som jag känner ska kunna spåra detta. Bakgrund: När jag var 13 utvecklade jag depression p g a mobbing. Jag gjorde ett självmordsförsök men ingen i min närhet tog de på allvar. Jag hade även en kort period av självskadebeteende. Jag gick runt och var deprimerad och önskade mig själv död i flera år. När jag var 23 så blev min depression värre och jag fick ångest på det. Med hjälp av en vän sökte jag hjälp. Men läkaren på vc skrev bara ut citalopram och sa skaffa en hobby. Tillslut fick jag komma till öppenvården. Fick en kontaktperson men det skar sig hårt då jag blev felbehandlad. (Det blev anmält) Men under denna tiden så bestämde jag ett datum för att avsluta mitt liv om jag inte mådde bättre. Och jag berättade detta för min mamma som bröt ihop, elakt ja. Dock så kände jag att som jag mådde då och som jag blev behandlad av psykiatrin så var det inte ett liv värt att leva. Dock började jag KBT och fick hjälp och jag slutade tänka på att jag ville dö. Och livet har flutit på. Nu: Jag har nu ett jobb, bostad och förhållande. Och det har gått 4 år sedan jag mådde som jag mådde. Men jag har nu de senaste halvåret börja känna som jag gjorde då jag mådde som sämst. Jag går konstant och tänker på att jag inte orkar leva. Jag orkar inte söka hjälp för jag vill inte hamna i samma karusell igen. Jag får gråtattacker lite nu som då, jag tar illa upp och mår skit om jag får höra kritik eller om någon verkar kort åt mig. Jag har dessutom fått reda på att jag har en sjukdom som är kronisk och som gör att jag får värk och kan bli riktigt dålig. Min mor har blivit krävande då hon har dålig syn p g a en sjukdom. Och hon är väl deprimerad på sitt vis. Jag har haft stor stress på jobbet under de senaste 6 månaderna. Har bara under detta året flyttat 3 gånger. Jag känner att min ekonomi är åt helvete. Jag känner bara att jag vill inte vara med mer. Jag vet inte ens vad jag vill med detta inlägg. Kanske se i skrift hur jag mår eller får råd. Men jag känner att livet är skit. Men jag är nog för resonabel för att ta mitt liv. Men jag önskar bara att något sker så jag bara försvinner, blir nästan besviken över att vakna på morgonen.

Annons:
Valkyrija
2015-07-11 23:41
#1

Hej fina du!
Det du skriver låter verkligen inte bra men jätteskönt att du kom ur det första gången! Du är inte ensam om att må som du gör och känna som du gör.. Det kan vara en tröst att veta ❤️

Jag tänker la lite… Vad va det som hjälpte dig komma ur din situation sist gång? Har du testat samma sak/saker igen? Jag är själv deprimerad och har varit väldigt länge och det som får mig att må bra är att träna! Speciellt roliga pass på gymmet där jag dansar och yoga'r etc. Det har blivit lite av min räddning men då jag inte lyckats ta mig ur min depression så har jag inte direkt några jättebra råd att komma med…
Du ska dock veta att du inte är ensam om att känna som du gör och att du har hittat till helt rätt sajt! Vi hjälper och stöttar varandra till 110% här! Jag hoppas att någon annan kan ge dig bättre svar och tips än vad jag kan 🤗

Vänligen, sajtvärden Alyssa ❤️

🌺 - Travhästen söker medisar! - BlommaSajtvärd för Nyhedendom, Stenar, Socialt stöd och Travhästen.
**Medis på Huskatter och Råttor

SannaNolte
2015-07-12 11:10
#2

Precis som Alyssa säger , vi finns här för att stötta dig ! . ❤️☀️ Kan ditt mående kanske höra ihop med den kroniska sjukdomen ? . Det var det första jag tänkte på… vad är det för sjukdom du har? Du behöver inte berätta om du inte vill det såklart . ☀️ är det MS , fibromyalgi , ME/CFS ? . Det kan nog påverka ditt mående tror jag , och sen självklart det du beskriver med stressen och pressen på jobbet och alla nya intryck med flyttningar osv … kan tänka mig att det blir mest en stor geggamojja i dig . 🤗 Måste säga att du är värd en stor pokal som klarade dig ur den tunga början på ditt liv ! . Fantastiskt bra ! . ❤️☀️ 🏆 Du är alltid nummer ett i ditt liv ! . ❤️

Medis på Socialt stöd iFokus . ☀️

Anonym
Anonym
2015-07-12 15:34
#3

Vill börja med att tacka för era svar! De värmer. #1 Sist så gav jag rätt och slätt upp. Jag förberedde mig på att jag har ett år kvar att leva. Jag bara sket i allt och började slåss och be psyk fara åt h-vete. Jag bad även folk som var dåliga för mig att dra åt h-vete. Jag bodde hemma och flyttade till eget. Och min underbara kbtare var ett stort stöd. Jag hade mål och drömmar. Nu har jag fått ett jobb jag älskar, men vi är få som jobbar. Och p g a att en kollega skadade sig i början av året. Jag har varit den enda som jobbat 100 %. Det har blivit långa dagar. Jag har stressat och vi har inte kunnat ta in en vikarie. Jag har även haft ont. Så ont att jag egentligen borde ha varit hemma. Sen samtidigt så har jag varit tvungen att flytta. Och all denna stressen ligger kvar. Jag är stressad t o m på helgen. Jag känner att jag kan inte njuta längre av något. Och att jag försöker dölja detta, för jag orkar inte med en hel karusell eller sjukskrivning. Så vet ej hur jag ska lösa detta. #2 kan säga att det är en gynekologisk. Jag behandlas med hormoner och smärtstillande. Men mådde på detta viset innan jag ens blev behandlad. Men ja, denna sjukdomen gav mig pressen att det eventuellt kan bli svårt att få barn. Och är i den åldern då många blivit eller ska bli föräldrar. Så den ovissheten har jag också. Och det sätter väl en undermedveten press. Har inte heller fått någon att kunna prata med om sjukdomen. Utan släpptes bara vind för våg. Har många som är gravida också i min närhet och det gör ont då dom antyder och frågar: när ska ni då? Sen bor jag just nu på ett ställe och min kille på ett annat. Det är så långt att man bara hinner ses på typ helgen, och jag blir så stressad över att jag redan har dyr hyra och måste betala för en p-plats som knappt ens används. Jag måste ta upp detta med han. För han verkar inte ha bråttom att flytta. Ne… allt känns bajs.

Anonym
Anonym
2015-07-12 22:11
#4

Hemma efter denna helgen. Jag hade kul men dels var det surr om barn hos dom vi var med. Sen var det surr om min killes flytt och på detta var min mamma som ett klister på mig. Jag vet att dom som vi var med menade väl. Orkar inte förklara min sjukdom för nya bekanta. Och vill inte ens veta vad min kille tänker. Men detta med barn börjar bli jobbig. Gällande killens flytt så är det tydligen så att han tänker inte göra saker snabbt. Och jag står och betalar en bilplatsen för 400. Som knappt används. Jag orkar inte detta. Jag blöder pengar och jag orkar inte tjata på han. Om det tar ett år för han att komma ner så blir det jävligt dyrt för något som jag inte använder. Och min mamma ska pressa den sista lusten ur mig känns det som. Man får bara höra hur tråkigt allt är när man inte kan se. Hela bussresan hem tänkte jag bara att jag vill avsluta detta och skita i allt. Känner mig värdelös. Gråter. Och hoppas att jag bara dör imorgon.

Anonym
Anonym
2015-07-24 17:06
#5

Måendet går upp och ner. Orkar inte prata med någon om det. Men jag börjar ärligt bli leds på min mamma. Kan ju ta det från start. När jag bodde hemma och mådde som sämst så träffade hon en man. Mycket äldre än henne. Men det var inte problemet. Problemet var snarare att hon började bete sig som en snorunge. Vi bråkade som få, hon bara sket i allt hemma och drog till han och ansåg att jag skulle vara som en jäkla husa och göra allt hemma medan hon roade sig. Hon flydde rätt och slätt. (Inte första gången hon flyr allvaret kan jag säga) Det lustiga var att hon var som hans husa hemma hos han. Städade och hade sig. Nå men deras relation slutade med att han slutade höra av sig och hämtade hem en fru från Thailand. (Jag skojar inte) Nå min mor blev sviken. Hon träffade en ny man några år senare men de slutade abrupt. Men nu håller jag på att få spader. Gubbj**eln kontaktar henne konstant. Han har kvar frugan från Thailand och nu vill han börja umgås med min mamma igen. Sure… gör samma dumma misstag igen då. Men jag har sagt flera gånger: Jag vill INTE höra hans namn eller ens att han har pratat med henne. Får jag ens denna respekten? Nej. Samma var det då det började gå åt faders med den hon hade sist. De enda jag fick höra var hennes jäkla relationsproblem. Och jag sa tillslut att jag är din dotter och inte din psykolog. Men ne. Hon slutade aldrig. Kan jag aldrig bara få slippa vara den vuxne jämfört med min mamma? Jag har fått nog. Jag fick redan nog som 12 åring att vara vuxen/förälder åt min mamma

Anonym
Anonym
2015-09-09 21:21
#6

Måste skriva av mig. Nu har jag haft semester och allt, men det känns inte.

Och nu kommer mitt nästa oro, det är löneförhandling. :(

Jag känner många dagar som att jag inte, inte för att kollegor säger det, men för att jag själv har den känslan.

Vill nästan gå in till chefen och säga: Skit i att höja min lön, jag känner att jag inte uppnår kraven på mig själv. Att jag känner att jag har inte områden som jag har hand om som jag tycker att jag förtjänar att få högre lön för.

vad säger ni?

Annons:
Jess89
2015-09-10 19:13
#7

Tråkigt att ingen har svarat på dina kommentarer. 

Låter verkligen som att du skulle behöva ha någon du kan dela dina tankar med. Finns det ingen i din närhet du känner att kan prata med? Finns det ingen i din närhet finns det andra du kan pratat med.

Jag vet precis hur det känns med din sjukdom och höra hur andra pratar om barn. Jag lider verkligen med dig, det är tufft! En del stunder är tuffare än andra men försök och prata med din partner om hur du känner. (om det känner att det går)  

Bor du och din pojkvän tillsammans? Tycker att du ska säga upp parkeringsplatsen då det faktiskt är du som betalar den. Det är ju inte meningen att du ska behöva lägga ut en massa pengar för att den används ibland. 

Känner du att du behöver bolla dina tankar med någon släng iväg ett mail till mig. Kan även tillägga att jag känner igen en del av dina problem.

Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd & Anhöriga

Anonym
Anonym
2015-09-12 01:24
#8

#7 tack ! Finns ingen i min närhet som jag VILL dela mina tankar med. Känns som att jag inte orkar dela mina tankar med någon som står mig nära. Jag har bett kk(kvinnokliniken) att få prata med en kurator. Så jag iallafall kan lära mig att acceptera sjukdomen.

Nej vi bor inte tillsammans.

Kommer skicka ett mail.

Upp till toppen
Annons: