Annons:
Etikettjobbiga-känslor
Läst 1876 ggr
rasmussonsara
7/21/15, 8:23 PM

Känslokaos, behöver hjälp

Det har tagit mig ca en timme att ta mod till mig att skriva det här inlägget. Jag vet inte riktigt vad jag vill med det heller. Men tror egentligen bara jag behöver få skriva av mig.  Så jag ber om ursäkt i förväg för ett antagligen alldeles för långt & rörigt inlägg..

Jag är snart 19 år, har väl egentligen inte haft några problem i min uppväxt som liten. Bor tillsammans med mamma, pappa, 3 år yngre syster & hund i ett fint radhus i ett trevligt område. Gått på bra skolor med många bra vänner. 

När jag var 15, alltså 2011, snart 4 år sedan, var jag med om en olycka. Under uppstarten i 9an skulle jag tillsammans med min klass plus lärare sova borta där det inkluderade grillning på kvällen. Vi hann inte riktigt så långt. När vi skulle tända elden hände de som man inte tror hände en själv. Pga att skolan skickat med t-röd som tändvätska (det var det som användes även denna gång) exploderade elden & oturligt nog satt jag illa till. Mina kläder fattade eld & snart var jag en levande fackla. Min dåvarande bästa kompis (har idag ingen kontakt med henne då att vi glidit isär pga tidsbrist) gjorde det som har konstaterats var vad som räddade mitt liv. Hon slängde av sig sin tröja & la på mitt ansikte. Samtidigt rullade jag som en galning & läraren tog sina byxor för att släcka. 24 min senare var en ambulans på plats & det gick fort in till sjukhuset. Där skickades jag vidare till Linköping pga deras brännskadespecialitet. Var inlagd ca 6 veckor med intensivvård, barnavdelning, massa känslor & rehab hemma innan jag ca 1,5 år senare skrevs ut helt. Min försvarsmekanism för att detta inte skulle vara oöverkomligt var att stänga ute allt & alla. Jag har haft jättesvårt att prata om känslor innan också men efter detta är det som att varje gång någon pratar om känslor med mig stänger jag av. Jag låtsas att allt är perfekt & att jag är den där starka personen alla tror jag är. Hon som klarade av att komma tillbaka till livet efter en egentligen ganska säker död. Men så är det inte. Inombords känner jag mig inte levande, såklart jag kan må bra ibland, men för de mesta är det jag som övertalat mig själv om att jag mår bra. Jag har haft en nära relation till min familj men efter olyckan har jag bara stött ifrån dom. Jag & mamma bråkar konstant & senaste året har jag verkligen inte trivts hemma alls. Jag har så ofta jag bara kunnat komma på ursäkter till att inte  behöva vara hemma. Det är som att när jag är ute & gör saker med kompisar eller är i stallet eller tränar eller vad som helst kan jag verkligen känna att jag mår bra. Men så fort jag är på väg hem är det som jag rycks ut från min lilla bubbla & bara mår skit. Stänger in mig på mitt rum framför datorn & gör inte så mycket mer än det & att ta hand om hunden. Min allra största dröm är att flytta hemifrån så snart som möjligt. Trivs galet bra när jag är själv eller med kompisar osv.

Efter olyckan har jag (pga 30% brännskador över kroppen) fått en otrolig konstig bild av mig själv. Stundvis kan jag vara nöjd över min kropp då jag faktiskt tränar rätt mycket osv men sekunden senare ser jag bara skadorna, alla skavanker & allt jag inte är nöjd med. Detta tillsammans med hur svårt jag har att lita på folk gör att jag har väldigt svårt att stanna i förhållanden. Jag har förlorat tre killar på 3 år pga detta. Tror jag. Eller jag vet iaf att två av dom är pga detta. Min allra första pojkvän trodde jag var den underbaraste på jorden då han såg mig & älskade mig trots mina skador, mina ärr fanns liksom inte för honom. Jag var väl kanske inte kär i honom egentligen, men jag var kär i hur han fick mig känna om mig själv typ. Det sluta med att vi kom in i en diskussion om hurvida jag hade svårt att lita på folk eller inte & jag nämnde att den enda jag litade på till 110% var en av mina närmsta kompisar. Detta betydde ju såklart inte att jag inte lita på honom, bara inte till 110% än då vi endast vart tillsammans några månader. Han gjorde slut & någon vecka senare smsa han mig & sa att vi kunde prata ut om det. Jag ringer i chock min bästa kompis (dåvarande) som svarar att hon sitter i hans säng för tillfället. Henne prata jag inte med igen & han var jag jävligt arg på. Nästa kille vet jag inte riktigt vad jag tror om. Han hade tjej (javet att de var jävligt dumt att ge mig in i något då men han var oemotståndlig) men sa att dom inte hade det bra i sitt förhållande & att han tänkte göra slut. När de äntligen gjort slut (många månader senare) träffades vi & jag sov där. Inget allvarligt hände men jag var verkligen kär. Veckan senare åkte han utomlands & sen svara han inte på mina sms. Veckor senare skrev han bara ett argt svar om att han hade flickvän & att jag skulle sluta höra av mig. Denna kille hade alltså sagt att han älskade mig & att han gjorde slut med sin tjej pga mig. Senare skrev hans kompisar att allt bara var driv & att dom tre hade lekt med mina känslor bara. Vet inte vad jag ska tro då det faktiskt låter som något dom skulle göra samtidigt som att han inte kan vara sån bra skådespelare då han gråtit framför mig & inte vetat hur han ska göra. I alla fall tappade jag den sista tilliten jag hade för människor där. Senaste pojkvännen var det jag som gjorde slut då jag kände mig fast. Jag mådde dåligt över att ha en person till i mitt liv jag var tvungen att tänka på, få in i mitt schema & allt vad det innebar. Tror inte jag egentligen var kär i honom heller, mer än att han verkligen visade att han ville vara med mig. Det som har varit gemensamt med alla egentligen är att ingen pratat särskilt mycket om skadorna. Jag hade velat veta allt om den personen jag var tillsammans med. Det har väl också bidragit till att jag har svårt att prata om det. 

Jag kan prata om liksom fakta," så här är det", "detta har hänt" osv osv. Men när det kommer till frågor om känslor blir alltid svaret att jag mår bra eller att jag inte tänkt på just det något. Vilket jag vet innerst inne inte är sant, men efter 4 år av den typen av lögner tror jag liksom på det själv & låter mig inte må dåligt pga det. 

I mars förlorade jag min morfar, vi bodde 2 h från varandra & träffades inte särskilt ofta & när vi gjorde det var det inte så länge. Men vi har alltid haft nåt speciellt band & trots att vi båda varit lite tillbaka dragna har det ändå varit ett speciellt band där. Jag var helt förstörd när jag fick reda på att han hade gått bort, hade en panikattack när mamma berätta & grät konstant i flera dagar. Det var den värsta tiden i mitt liv (olyckan inräknat) & jag saknar honom något enormt. Men då jag inte kan prata om känslor har jag fått trycka bort även detta. Har alltså gått 4 månader utan att jag pratat om det något. Vågar inte ens ta upp med mamma när & om det blir någon gravsättning eller hur det blir med det. 

Jag har gått hos kurator pga olyckan, men där pratade jag inte om något annat än skolan & framtidsdrömmar typ. På sjukhuset fick jag besök av en kurator med men hon var dum i huvudet & hatade henne av hela mitt hjärta. Så henne pratade jag bara med typ 2-3 gånger & det var första veckan vaken efter olyckan. Det enda hon sa var "hur känns de att vara brännskadad?" var på jag grät i panik närmsta timmen & sen var mötet slut. Inte de bästa att säga till en 15 åring som varit skadad endast 2 veckor & som tydligt visade på att inte vara redo. 

Jag kan prata med folk som varit i liknande situation, men det kräver så mycket energi att jag är helt slut i hela kroppen efteråt. Skakar under tiden & det känns som om jag lämnar kroppen & kollar på ovanifrån..

Förutom allt detta har jag massa små problem som att vara rädd för döden, söka adrenalinkickar, ha kontrollbehov & massa annat som gnager hela tiden. Det blir rätt jobbigt tillslut. 

Jag vet att jag borde prata med någon & har till & med kollat upp EMDR då jag hört mycket bra om det. Men då jag levt i denna lögn i 4 år vågar jag inte ta mig ur den. Jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Jag orkar liksom inte ha de så här längre men jag orkar heller inte ta kampen om att ta mig här i från. Det är så mycket lättre att leva i lögnen. Det har funkat senaste 4 åren. Varför skulle det inte funkar minst lika länge till?

Ni som orkat läst; en stor eloge till er, detta var nog de längsta & mest röriga inlägg jag någonsin sätt…

// sara - livet som brännskadad -> http://nouw.com/rasmussonsara 

Annons:
_Fisken
7/21/15, 8:40 PM
#1

Det var inte speciellt rörigt tycker jag. Bra skrivet! Du har haft otur med pojkvänner verkar det som. Inte så roligt om det händer ideligen. Man blir nertryckt.  Jag tycker det är tråkigt att det hänt dig och bra att du skrivit här. 

Nu kommer ett standard-råd som du redan vet att många säger.  Sök hjälp hos någon bra. Duger inte den kuratorn - sök en annan. Tyvärr måste du nog ta dig modet ändå och ta dig ur lögnen som du kallar den. (Jag vet faktiskt inte vad som räknas som lögn. Du reagerar som många andra människor!)

Ett råd kan vara att du sparar det du skrivit här och ber kommande kurator läsa det. Det är en bra sammanfattning.

rasmussonsara
7/21/15, 8:46 PM
#2

Hur ska jag kunna ta modet till mig att prata med någon främling då jag inte ens vågar prata med min mamma? Det känns som att problemen blir verklighet om folk får reda på det. Jag har liksom alltid varit "den starka" men att visa det här blir att blotta min svaga sida & det är jag inte redo för..

// sara - livet som brännskadad -> http://nouw.com/rasmussonsara 

Eine
7/21/15, 8:48 PM
#3

Fint inlägg TS och det är en början till att du kommer att öppna dig ännu mer tror jag. Du behöver prata av dig hos någon som kan lyssna. Be ngn om hjälp att hitta rätt person.Lycka till.

Djäknens Cornish Rex,German Rex och Turkisk Angora

[Tuulikki]
7/21/15, 10:57 PM
#4

Ibland är det till och med lättare att prata med än främling än med sin mamma. Jag är sådan i alla fall. Kan säga vad som helst till min kontakt på VPM. Kan prata om mycket med mamma men hon är inte utbildad och hon kan inte vara objektiv då hon är insatt i mitt liv och älskar mig, så då känns det lättare att prata med ett proffs då och då. Lätta lite på alla känslor inuti.

Valkyrija
7/21/15, 11:55 PM
#5

Jag måste börja med att tala om att jag hyser stor respekt för dig och att jag tycker att du är supermodig som delar med dig av detta! Jag tror inte att din reaktion är speciellt ovanlig, tvärt om. När man mår dåligt är det vanligt att man stöter bort människor. Kanske kan ditt hem och din familj vara en konstant påminnelse om allt det där jobbiga som hände och det är anledningen till att du inte tycker om att vara hemma? Kanske måste du sysselsätta dig själv konstant för att inte tänka på det som varit?

Jag fattar att det var en extremt traumatisk händelse för dig och du är sjukt stark! Tror jag läst din blogg då jag känner igen din historia 🙂
Rekommenderar dig också att gå och prata med en psykolog/kurator som du verkligen fungerar ihop med. Det är jätteviktigt att man klickar! Tråkigt att du fick en sån dålig psykolog på sjukhuset 😕

Jag hoppas verkligen att du får all den hjälp och det stöd du behöver. Både här ifrån, från vänner & familj samt sjukhus/psykolog etc. Jag har själv gått igenom en del traumatiska händelser och jag önskar att jag hade fått rätt hjälp så det inte behövde gå så långt som det gjort. Jobba med de negativa och dåliga tankarna. Fatta hur otroligt stark du är!! Om du lyckades ta dig igenom det där så finns det knappast någonting du inte klarar! Jag håller på dig och finns här både här på sajten och privat om det är något!

Massa kramar ❤️
Vänligen, sajtvärden Alyssa ❤️

🌺 - Travhästen söker medisar! - BlommaSajtvärd för Nyhedendom, Stenar, Socialt stöd och Travhästen.
**Medis på Huskatter och Råttor

_Fisken
7/22/15, 1:16 AM
#6

Min dotter sjunger. Hon sjunger inför stor publik men inte inför familjen. Konstigt va?  Det brukar vara lättare o dela med sig till en neutral kurator som är utbildad att hantera nervösa klienter. Ge det lite tid bara.  Jag tror på dig.

Annons:
rasmussonsara
7/22/15, 7:38 AM
#7

Tack alla, vet att jag egentligen bara måste ta steget att våga ta kontakt med någon. Men det är svårt. Mycket lättare att skriva av sig än att prata av sig, men det kanske kommer.

// sara - livet som brännskadad -> http://nouw.com/rasmussonsara 

Valkyrija
7/22/15, 12:26 PM
#8

#7 Jag tror att du kan skriva till en psykolog. Det borde inte vara några problem att ha en mailkontakt. Du kanske kan träffa en psykolog en dag i veckan då du kanske övar på att prata om dina känslor men jag tror det ska gå att maila också 🌺

Vänligen, sajtvärden Alyssa ❤️

🌺 - Travhästen söker medisar! - BlommaSajtvärd för Nyhedendom, Stenar, Socialt stöd och Travhästen.
**Medis på Huskatter och Råttor

Upp till toppen
Annons: