Tips & Råd

En jobbig dag!

2015-08-13 12:32 #0 av: [Älskamig]

Idag är det en tuff dag. Dagen innan jag ska åka hem till mig igen. Ångesten är stor över att lämna föräldrarna och släppa kontrollen på hur de har det hemma... 

Min mamma har slutat med sina antidepressiva och jag är livrädd att hon ska hitta på något dumt. Är rädd att hon ska bryta ihop och bli den där "skräcködlan" hon faktiskt har varit flera gånger under min uppväxt. Hotat mig, slängt saker osv. Hittat på många impulsiva saker! 

Idag menade hon på att hon var irriterad på den och den, att hon aldrig får göra som hon vill (det får hon visst!:O) osv. Detta gick ut på mig.. Dessutom sa hon, åter en gång (likt alla andra hundratals gånger under min uppväxt), att det nog är bäst att hon och pappa skiljer sig. Jag blev frågandes, tänkte för mig själv, att vad ska jag göra åt det? Det är väl bättre hon pratar med pappa om detta? I och för sig har hon gjort det flera gånger, men ångrat sig igen så fort hon fått lite medicin i sig. Då är pappa plötsligt heeelt fantastisk! 

När hon har slutat med sina antidepressiva gång på gång, så har vi fått skicka henne till psyket och då har hon åter fått börja med antidepressiva igen. Ska detta behöva göras IGEN, för att hon ska äta det några månader och sen sluta med det igen? Suck.... :(

Jag är så TRÖTT på att mamma alltid ska komma och snacka skit med mig om saker och ting. Jag är hennes barn, knappt 18 år än, och vill inte höra ALLT om hennes och pappas privatliv. Jag har fått höra att de inte har sex heller, och att hon är förstörd över att de glider isär. Detta är skitjobbigt!

Igår var pappa och jag ute och hittade på lite saker. Jätteroligt och jag var så glad över att vi två faktiskt kunde hitta på något! Mamma jobbade ändå liksom. Idag har hon inte ens frågat något om hur det var igår, utan hon var bara så vansinnigt irriterad när jag steg upp imorse. Jag for ut fortare än kvickt på en promenad, utan ens att ha fått i mig frukost i magen, för att jag inte ville vara hemma hos henne. Snart ska hon på jobbet och pappa kommer hem. Då blir de nog lugnt! Tack och lov. 

Jag har sådan fruktansvärd ångest över att jag ska hem till mig imorgon igen. Jag kommer må sämre än vad jag gör här, när jag är hemma hos mig, för att jag inte har någon kontroll över läget här.. Jag lär, precis som vanligt, ringa tusentals gånger per dag för att se hur det är hos dem.

Jag mejlade ungdomsmottagningen om detta, men de har sommarstängt. Jag tänker inte kontakta kurator/psykolog irl för ens jag blivit 18 år. Innan dess har de anmälningsplikt. Jag vill inte att de ska anmäla ärendet eftersom att jag bor själv. Jag vill bara kunna gå vidare, släppa taget och fokusera på mig! Jag är snart 18 år. 

Anmäl
2015-08-13 12:50 #1 av: Ravynsfair

Hej vännen!

Jag förstår att det är tufft, nu har jag inte en mamma som gör sådär (även om hon nu är deprimerad) men däremot en moster som är bipolär. 
Hon skiftar mellan mani och depression, kan bli galen på henne. 

Bästa är att säga ifrån, berätta om sin oro och faktiskt visa att du menar det du säger.
Strunta i hur hon kommer reagera, försök ta det lugnt och sakligt. 

Hur mycket har du berättat för din pappa, vet han om allt hon säger? 
Om inte, berätta för honom och förklara sedan hur du känner. 
Det är inte ditt ansvar att se till att din mamma sköter sig. 

Har läkarna koll på henne så att hon sköter sig? Går hon på samtalsterapi? 
Detta kan ju såklart inte fortgå men du måste förstå att det inte är din plikt att hålla koll på dem även om du är superorolig när man inte är där. 

Stor kram till dig Hjärta

Vänliga hälsningar Sanna. 
Medarbetare på Blandrashundar, HBT & Socialt stöd.ifokus Sol

Anmäl
2015-08-13 13:05 #2 av: [Älskamig]

#1: Tack fina du för ditt varma svar. Även om du inte känner igen dig genom att ha en mamma som min, så är det ändå skönt att veta att man inte är ensam om liknande i alla fall. Hjärta

Jag har försökt prata med min mamma om hur jag känner kring hennes beteende, men då har jag alltid fått höra att jag är dum i huvudet och att jag heller inte kan bestämma över henne på något sätt! (Är oftast lugn och försöker ta det så mjukt som möjligt, då jag är livrädd att prata med henne för hennes reaktioner)
Det är som min pappa säger, många gånger går det inte att prata med henne om saker och ting, för hon reagerar alltid och förstorar upp allting. 
När vi gick i familjeterapi med en från soc, så satt mamma och gubben från soc och skrattade åt mig.. 

Mamma gick på samtalsterapi ett tag efter att hon fått antidepressiva från psyket, men så småningom blev hon ju på så gott humör och så, att hon inte behövde gå mer (enligt dem!). 

Det värsta är att min mammas kompis bara fått se en "bra sida" av mamma. När hon var hemma hos oss en gång sa hon "åh, vilket underbart liv ni har! jag skulle så gärna leva som er".. MEN mamma visar bara de 'bra' sidorna när hon umgås med folk. Sen förvandlas hon till världens skräcködla när man inte umgås med någon utomstående. Det är så jobbigt. 

Jag har äldre syskon med, men de vill inte "lägga sig i" när jag försökt prata med dem. Så fort mina äldre syskon med deras familjer är hos oss, så spelar mamma på jättegott humör, men sen när de åkt, så är hon så elak mot alla oss. 

Anmäl
2015-08-13 13:23 #3 av: Ravynsfair

Hjärta

Men usch så jobbig sits. 
Har förvisso nu när jag tänker efter visst varit med om det med just föräldrar. 
Skillnaden är att min pappa är alkoholist och beter sig som din mamma gör men när han är onykter. 

Bodde med honom ett halvår för ett par år sedan då jag och min dåvarande sambo gick isär och jag behövde ett boende snabbt. 
(Han bor själv i en villa med 11 rum och kök)

Aldrig vart med om att få så mycket skit! Aldrig! 
Här är ett exempel från när jag satt i hans vardagsrum och lagade en av mina tröjor. 
"- VEEEET DUU VAAD SANNA ...??? 
- Eh nä? 
- Jag har aldrig druckit såhär mycket i hela mitt liv ... 
- Nehe. Vad kul för dig? 
- JAA.. OCH DET ÄR DITT FEL ! " 
Så fort han var onykter så gav han sig på mig med all skit om mig eller om min mamma. 
(hon dumpade honom för att hon helt enkelt tröttnade på hans alkoholproblem)


Visst var han vresig när jag var liten, gnällde på mig och min mamma. 
Syskonen fick inte skit för att de är mer som honom.
(jag är lik mamma, därför får jag skit också)

Trevlig som attan bland folk men bakom stängda dörrar kommer monstret fram! 
(Det som fick mig att haja till i förra texten)

Jag har valt att ta avstånd från min pappa för jag orkar inte med att bli kallad ful, lat, sjuk, "Måste vara något allvarligt fel på dig", äcklig, värdelös, "du är precis lika dum i huvudet som din äckliga mamma" samt hora/ slampa.
(det sistnämnda för att jag hade 3seriösa pojkvänner på 5år, att och varför det tog slut har han inte med att göra ens en gång)  

Klarar inte av att vara nära honom när han beter sig så och är så glad över att mamma tog steget att göra sig av med honom för det är vansinne att vilja leva med. 

Förstår samtidigt din pappa som såklart älskar din mamma, han vill henne väl och hoppas att hon kan sköta sina tabletter så att de får en "normal" tillvaro men samtidigt måste han ta sig i kragen likt min mamma och faktiskt sätta stopp på ett eller annat sätt. 

Sätta en gräns och visa din mamma var den gränsen går men samtidigt få henne att förstå att ni inte tänkt bestämma och styra över henne vilket hon fått för sig att ni gör. 
Din pappa borde dessutom prata med hennes läkare och nämna hur hon beter sig och att de INTE ska sluta med kontakter enbart för att hon "mår bra". 
Är de medvetna om vad hon gör? Kastar iväg tabletter och struntar i dem? 

Stor kram återigen och starkt av dig att orka berätta om detta. 
Många stänger av och låtsas om inget, du är stark och vill ha ändring. Hjärta

Vänliga hälsningar Sanna. 
Medarbetare på Blandrashundar, HBT & Socialt stöd.ifokus Sol

Anmäl
2015-08-13 13:30 #4 av: [Älskamig]

#3: Det är tragiskt att man ska behöva höra sådant. En stor kram till dig!!! Hjärta
Det värsta är att man tänker att det är ens eget fel och att det är fel på en själv. Egentligen är det ju inte så, men ja... 

Det värsta är att min mamma har så himla svårt att släppa taget om att jag faktiskt blir 18 år till hösten (alla hennes barn börjar bli vuxna, hon vet inte vad hon ska göra när alla flyttat hemifrån!).  Hon menar på att de bl.a ska sälja pappas båt, för att "inga barn har intressen för den ändå" och inte hon heller. MEN att han själv ska få roa sig med något, är tydligen inte acceptabelt! Hon vill ha en sån där stor gammal amerikanare (bil) , men pengar finns inte, och det är hon så sur för. Hon förstår inte att pappa sparade till båten och så.  Dessutom har inte pappa eller jag intresse för sådana bilar, men det struntar hon i, för att HON VILL HA EN.Arg

Förra gången hon åt antidepressiva la hon bara av med dem, tillslut fick vi skicka in henne på psyket. Då fick hon antidepressiva igen! Denna gången hade de bara satt en tillfällig tid på att hon skulle äta det, har jag för mig. Pappa hade sagt till henne att " ja men då får vi se hur det går ", men hon menade på att "det kommer gå så bra!!!" .. Det gör det ju inte. :( 

Anmäl
2015-08-13 22:30 #5 av: SannaNolte

Älskamig , min mamma är EXAKT likadan ! . Hon har försökt ta livet av sig 5 gånger, åkt in och ut på psyk , testat alla mediciner som finns , haft en mängd olika diagnoser... Det har varit KAOS hela min uppväxt med skrik, bråk, hot mm. Jag förstår verkligen vad det är du går igenom! Till 100%! Jag kände samma känslor som du gör också, jag vet inte vad som kommer hända om jag försvinner, hur har dom det, kan jag hjälpa dom osv. Ångest när man träffar dom och ångest när man lämnar dom, i en ond cirkel.Vilar huvudet i handen

Nu känner jag inte så längre, och det tog lång tid innan jag insåg att jag inte vill spendera all min energi till att vara orolig. Jag vill kunna leva, på riktigt! Och det viktigaste: Det är deras ansvar. Även om din och min mamma är sjuka och humöret är som en jävla berg-och-dal-bana, så är det deras eget ansvar över deras liv. Det låter hur hemskt som helst, men jag har fått stänga av mina känslor till min mamma när jag pratar med henne. Det är det som har räddat mig. Jag blev sjukskriven för ett år sedan och har jobbat stenhårt med mig själv under den tiden. Självklart har min mamma fina sidor också och jag skulle bli jätteledsen om hon väljer att inte leva längre, men jag låter inte henne kväva mig. Innan gjorde hon det, men jag låter henne inte göra det längre. Men bestämmer själv hur mycket man väljer att bry sig, hårt sagt , men sant. Hoppas att du inte tar illa vid dig av mina ord! Men jag vet vad du går igenom, man känner sig vilsen. Stor kram till dig! SolRegnbåge

Medis på Socialt stöd iFokus . Sol

Anmäl
2015-08-14 20:12 #6 av: [Älskamig]

#5: Vad skönt att jag inte är ensam om att gå igenom detta... Nu är jag hos mig igen och jag har sjukt svårt att stänga av, ligger och oroar mig hur de har det. MEN jag ska försöka fokusera på mig, för jag har rätt att njuta av mitt liv, min ungdomstid och faktiskt ha roligt! Jag är 18 år snart, och bestämmer över hur jag vill ha mitt liv. Det är inte jag som är mamma över min mamma, utan det är hon som är mamma över mig. Jag kan inte vara som en hök över henne hela tiden och kontrollera henne.. 
Tack för ditt svar! Kram! 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.