Jag är fruktansvärt nedstämd.

Allt i mitt liv.

Kortfattat, jag är vegan, jag tänker ofta på omvärlden, alla onda människor, det störda systemet och hur patetiskt allting är. Vi är slavar. Jag brukade vara så kreativ. Jag är riktigt duktig på att rita, måla, skriva… men jag har tappat allt, jag kan inte längre, jag blir trött, och ledsen och arg på mig själv eftersom inspirationen inte finns där.

Jag förstår först nu att min mamma bara har spelat ett spel med mig hela livet. Hon fick mig att hata min pappa. Hon kallade honom saker, och hon började kalla mig saker och sa att allt det dåliga jag var fick jag från min pappa. Hon började bli elak mot mig så fort vi flyttat ifrån min pappa och hem till den nya mannen hon träffat. Hon började ljuga om att han inte ville ha mig där, men problemet var att jag och hennes nye sambo pratade, och han berättade för mig att inget var sant som hon sa. Han skulle inte kasta ut mig.

Jag har hela tiden åkt fram och tillbaka för att jobba extra i Sverige och sedan vara med min partner i ett annat land. Jag kan inte vara med honom nu, för vi skaffade två hundar och märkte snart att det inte fungerade. Vi tog dem från hundgården och märkte sedan att de hade mycket dåliga ovanor vid en för sen ålder, de lydde inte och fick in oss i problem där hyresvärden sa att vi antingen måste flytta eller göra oss av med hundarna. Jag blev riktigt deprimerad eftersom det inte var rättvist mot hundarna som var unga och behövde motion knappt fick gå ut eftersom de inte skötte sig. Han har fortfarande kvar hundarna, trots att han inte kan ta hand om dem själv. Vi kunde inte ens ta hand om dem tillsammans. Jag var tvungen att åka tillbaka till Sverige och vet inte när, eller om jag kan åka tillbaka till honom. Han är också deprimerad, men han vet att vi inte kan ta oss vidare så länge han har hundarna kvar. Jag gör det bara inte, jag tänker inte gå igenom all skit igen. Det var inte bara ett problem, ALLT var problem… jag orkar inte ta upp det nu. Min partner förstår varför jag åkte, men han kan aldrig fatta dem rätta besluten… det gör mig så ledsen. Han är äldre än mig, och jag behöver ta mig vidare i livet, vi behövde verkligen flytta tillsammans, men han tar sig aldrig till kritan. Jag kan inte vänta längre.

Jag är tillbaka här i Sverige igen. Jag är med pappa nu för jag vill inte träffa mamma längre. Ingen vill träffa min mamma längre. Jag började förstå för några år sedan att min pappa inte alls var den man som hon hade fått mig att tro. Han är speciell, men han är absolut inte elak, tvärtom, han vill göra allt för mig.

Hatet för min mamma började när hon avlivade min katt medan jag var bortrest. Något jag aldrig kan förlåta. Och nu, ju mer jag får reda på desto mer avsky känner jag för henne. Min morbror hade nämnt för min systers pojkvän att något hände med mamma när hon var femton, och sen dess var hon sig inte lik. Han misstänkte att hon hade en psykisk störning. Han hade rätt. Alla ser det nu. Hon har gjort sig ovän med alla, hon pratar skit om allt och all, och hon har två sidor. Hon är otroligt manipulativ. Hon smörar in sig hos alla, sen vänder hon och blir djävulen själv! Jag överdriver inte… När jag växte upp var det bråk var och varannan dag för att hon skrek på min pappa. Jag fattade aldrig då att det var hon som började alla bråk. Hon manipulerade mig med, och det är jag otroligt arg för. Hon ljög för mig. Sen när det inte passade att ha mig hemma längre ville hon bli av med mig. Hon förstörde min uppväxt, och sen tänkte hon skit i mig. Jag gjorde allt själv, hon försökte inte ens hjälpa mig få jobb på hennes jobb trots att hon kunnat. Hon sa att "hon inte ville tjata". Allt jag gjort i livet har jag fått göra själv. Jag tog upp komvux studier och gick ut gymnasiet, helt på egen hand efter att jag hoppat av skolan då jag fick panikångest och depression och inte kunde fungera normalt.

Jag fick reda på mer om henne. Hon har aldrig varit ensam i livet, och hon vill gifta sig med dem hon kommer över, vilket hon lyckats med två gånger. Mina syskons pappa var den första hon fick barn med. Hon vänstrade med honom, vet inte med hur många, sen träffade hon min pappa, och fick mig eftersom han inte ville gifta sig med henne på en gång. Jag är hundra procent säker på att jag bara kom till för att hon ville binda sig till hans familj. Han är ingen fattig människa heller, han har bra tillgångar. Min pappa var smart. Han hade lovat att gifta sig med henne efter jag kommit till, men när jag kom så blev hans föräldrar sjuka. Min mamma hade ingen förståelse utan fortsatte tjata, då märkte han att något inte stämde, plus att han blivit lurad av sin tidigare fru och han gifte sig aldrig med henne. I arton år bodde hon med min pappa utan att betala något för sig, och alla pengar hon tjänade slösade hon bort. Hon var tablett missbrukare och pappa som är doktor fick gömma medicin från henne, hon tyckte om starka smärtstillande. Till slut tjatade jag på henne att flytta för det blev värre och värre mellan dem och hon mobbade honom när det var människor runtomkring. Hon träffade den partner hon är tillsammans med nu, och efter ett bråk flyttade hon direkt hem till honom utan att skaffa lägenhet först, och jag följde med för jag kunde inte bo med pappa på den tiden, det var för mycket spänning mellan oss och mamma hade mig runt sitt lillfinger.

Mamma tjatade till sig om att gifta sig med sin nya partner och hotade om att flytta om han inte gjorde det, och tyvärr var han så godtrogen att han gifte sig och är nu skyldig halva sina tillgångar till henne, hon vann på det, för hon äger inte mycket själv. Efter giftermålet blev hon värre. I början hade han tyckt om henne så mycket och hon var rolig, men ju mer dagarna gick desto bittrare blev hon och hon fick honom att göra sig av med alla katter (som han älskade) förutom en, den finns kvar och den gör han sig inte av med för någon. Hon har börjat blivit elak mot den katten. Hon är svartsjuk på katten. På en katt???  Hon kollar hans mobil i smyg och ringer olika nummer på mobilen, hon har avslöjat sig själv, men förnekar ändå. När han bytte lösen på mobilen blev hon arg. Hon har anklagat honom för att vara bög, och han får inte längre träffa sin bästa vän själv! Hon kallar sina barn dumma i huvudet, och hon ser bara att vi gör fel, det är aldrig hon som har fel. Hon fick hans barn att hata honom och de vägrar att träffa honom när hon är med. Hon har börjat ljuga om vart hon varit och vart hon har fått viss information. Hon har börjat få OCD om att spara massor av gamla kvitton och sortera i pärmar, hon vill skriva upp schema på när de ska städa och man ska skriva upp vilka dagar man gjort vad. När de skulle måla runt fönstrena vägrade hon att impregnera när hennes man sa till henne, varför? trotsa? Hon gör allt tvärtemot trots att det bara är dumt!

Hon vill att man ska komma krypandes till henne, men jag är inte i hennes klor längre…. det är så himla mycket i mitt huvud, och jag saknar min egen partner så mycket, men om jag åker tillbaka till honom så vet jag att jag kommer gå ner mig helt, jag är inte till hjälp för honom eller någon annan… allt är skit, allt är fcked up. Jag känner mig bedragen över hela mitt liv. Jag har ingen lust att göra nånting längre som är roligt. Inte se Tv, ingenting är… allt tröttar ut mig. Vad det än är. Jag är så trött på livet.