Annons:
Etikettdepression
Läst 1027 ggr
Intefulltnormal
2015-12-17 19:29

Bästisen vill inte umgås pga min depression

Hej det är så att jag har varit depremerad sen 2 år tillbaka och nu vill min kompis knappt vara med mig längre pga att det påverkar henne negativt när jag mår dåligt. Jag försöker ju verkligen gömma att jag mår dåligt, ALLTID när jag är med kompisar så är jag en glad och gullig tjej utan nåra problem alls. Jag förstår absolut varför hon vill dra sig undan för att skydda sig själv men jag vill ju inte förlora vänner pga min depression och jag undrar, är det bättre att lura vännerna att man mår bra eller är det bara att acceptera läget och att kompisar kommer försvinna nu. Den här tjejen går i min klass och är min allra bästavän och det gör det så jäkla svårt för jag vet ibte vad jag ska göra. Hon har själv sagt att hon älskad mig och inte vill sluta vara min kompis men att hon vill skydda sig själv. Hon tar ju även med sig våra gemensamma kompisar i o med att jag inte orkar umgås med de lika mycket som hon gör. Och när hon är med gemensamma kompisar så kan ju inte jag följa med osv. Vad fan ska jag göra för att fixa det här? Jag är btw 14 år

Annons:
Calcifer
2015-12-17 19:33
#1

Jag tycker du ska se om du kan prata med henne om det. Inte ljuga om hur dåligt du mår dock, för det kommer alltid slå tillbaka på dig i slutändan. Men däremot kanske ni kan försöka komma till en kompromiss där du inte vänder dig till henne när du mår dåligt? Utan ni gör vänskapen lite ytligare just nu, där ni bara umgås och har kul när du har en bra dag. Jag har själv fått acceptera att flera människor klivit ur mitt liv för att jag mår så dåligt, det är trist men samtidigt förstår jag dem. Jag har också skurit bort personer när deras mående förstört för mig.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Aleya
2015-12-17 19:41
#2

Har du sökt hjälp för ditt mående?
För om du inte gjort det kan jag säga att det tär mycket på folk i ens närhet att man beklagar sig hur dåligt man mår, men gör inte ett jota åt det.

#1 har ett bra förslag.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Intefulltnormal
2015-12-17 19:42
#3

#1 nu är det så att jag verkligen aldrig berättar för henne hur jag mår och hon frågar aldrig heller pga att vi båda vet att det blir varken bättre för henne eller för mig. Men sen vet hon ju om att jag mår dåligt och jag sitter hos kuratorn på skolan hela dagarna men annars pratar vi aldrig om mitt mående. Det är även väldigt sällan som jag ser ledsen ut för jag sätter alltid på mig ett leende och ser alltid glad ut bland folk

Calcifer
2015-12-17 19:45
#4

#3 Då låter det som om hon helt enkelt känner dig tillräckligt bra för att se igenom ditt leende. Dessutom kan det bli extra jobbigt när man VET att någon mår dåligt men de vägrar visa det.

Det kan vara så att du helt enkelt måste acceptera hur hon känner och försöka göra det bästa av situationen hur jobbigt det än är.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Intefulltnormal
2015-12-17 19:46
#5

#2 jag började gå till kuratorn på skolan för drygt ett år sedan (innan visste jag inte riktigt att jag mådde dåligt) och i våras började jag gå t bup pga självmordsförsök men bröt kontakten med bup för nån månad sen och nu är soc inblandade men har bara varit på ett möte o det var när de skulle bedöma om jag ska gå till soc eller om de ska skicka vidare mig

Intefulltnormal
2015-12-17 19:48
#6

#4 jag frågade henne om det var för att jag låtsades må bra men då sa hon att det var när jag inte låtsades må bra som hon blev ledsen och jag vet lixom ibte vad jag ska göra för att inte förlora henne lixom

Annons:
Aleya
2015-12-17 19:58
#7

#5 Varför bröt du kontakten med BUP?
Får du någon medicin? Terapi?(förutom kuratorn)

Sen gällande att må skit och tappa vänner, du är 14 så dina vänner kommer komma och gå. Kanske låter hemskt, men med det menar jag att du kan ju finna nya vänner. Ni kanske bara behöver en paus från varandra, det har hänt med min bästa vän.
Vi har varit kompisar sedan vi var 13, och vi har bråkat och hatat varandra. Men vi kommer alltid åter. Särskilt om någon mår skit. Men ibland måste vi samla oss för att kunna hjälpa.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Intefulltnormal
2015-12-17 20:15
#8

#7 vet ärligt talat inte riktigt men dels så tyckte jag att jag började må bra så snabbt pga medicinen och det kändes som att jag inte han med. Min depression har blivit en vän/en trygghet. Blev mer krav på mig i skolan och i allmänhet som jag ibte orkade med. Och då stängde jag av helt, ville inte gå t bup eller få hjälp överhuvudtaget. Och även pga att jag vill bo i fosterfamilj och tänkte att om jag börjar må bra kmr jag inte få bo i fosterfamilj. Och fick för mig att om jag skulle börja må bra så kommer folk sluta bry sig och jag var LIVRÄDD att få ett återfall. Kanske låter konstigt men min depression har i princip övertagit mig och mina tankar. Stubder som dessa, då jag fattar att jag visst förtjänar att må bra, att jag ibte är en hemsk människa, att folk bryr sig, att svälta sig inte kmr få mig att tycka om min kropp osv osv, är väldigt ovanliga för mig

Intefulltnormal
2015-12-17 20:16
#9

Jag slutade alltså då oxå att ta medicin

Calcifer
2015-12-17 20:24
#10

För någon som varit deprimerad så länge jag kan minnas (ville dö, alltså på riktigt, när jag var 7 för första gången) och nu har dragits med det i över 20 år… alltså jag önskar jag hade kunnat få hjälp när jag var yngre. I din ålder. 

Om du behöver en fosterfamilj, om man gör den bedömningen, då får du en även om du inte är lika deprimerad längre.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Intefulltnormal
2015-12-17 20:53
#11

#10 grejen är att mina föräldrar har aldrig utsatt mig för nån typ av övergrepp utan det har varit att de aldrig riktigt brytt sig om mig, mest bara skrikit på mig och även pratat om att jag kommer bli tjock om jag äter pasta osv osv vilket såklart led till en ätstörning. Har sagt flera gånger att jag vill bo i en fosterfamilj till bup och soc men de lyssnar inte

Aleya
2015-12-17 21:14
#12

#8 så fattar jag rätt om du säger att du vill fortsätta må dåligt?
För det låter ju bara konstigt och kommer mest troligt skapa mer problem för dig i framtiden. Kanske detta som din kompis reagerar på.

Jag tycker att du borde få verkligen hjälp, för annars kanske du får vara ensam hela livet och må bara skit. Låter kanske hårt, men det finns roligare saker än att vara deprimerad.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Intefulltnormal
2015-12-17 21:18
#13

#12 vill inte må dåligt men vet inte vad jag har för val

Annons:
Aleya
2015-12-17 22:02
#14

#13 att ta hjälp. Det är inget farligt men kan ta tid

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Calcifer
2015-12-17 22:02
#15

#13 Fast så lätt kan du inte manipulera soc. Om du väljer att fortsätta för att må dåligt bara för att hamna i fosterfamilj… nä, det fungerar faktiskt inte så. Det absolut sista man vill är att ta någon från deras hem och placera dem någon annanstans. Det ska till mycket för det. Om du på eget bevåg väljer att fortsätta må dåligt genom att aktivt tacka nej till hjälp så kommer de inte bara slita dig från dina föräldrar och placera dig någon annanstans. Dels för att man helst vill att barn ska vara hos sina föräldrar och dels för att det är varken enkelt eller billigt att ordna fosterhem.

Speciellt eftersom du själv får det att låta som om du kan må bra om du säger ja till hjälpen. Då är det inte dina föräldrar som är stora boven, eller hur? 

Sen just exemplet att de sagt att du blir tjock om du bara äter pasta… jag lovar att i 9 fall av 10 när föräldrar säger så så menar de inget illa. De bryr sig om sina barn och vill inte att de ska gå upp i vikt för det är oftast inte hälsosamt. Däremot är det få föräldrar som uttrycker sig "rätt", för vet du, det finns ingen manual för hur alla föräldrar ska bete sig eftersom inget barn är det andra likt och man lär sig medan man "kör", så att säga.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Aleya
2015-12-18 05:39
#16

#13 kan säga att när jag var 13 började jag må dåligt. Men jag fick aldrig hjälp och jag sökte väl aldrig heller. När jag dock var 23 brakade hela jävla fasaden och jag trodde ärligt att jag aldrig skulle bli frisk igen. Jag kunde inte fungera som en normal människa. Så nu får admin blir sur och andra: men sluta sitt och gotta dig i ditt dåliga mående TS. Det är inte att leka med. Bara för att du slipper en massa så är det inte rätt väg att gå. Jag kan säga att jag har bestående sömnproblem och jag är inte lika stresstålig och kan lättare gå in i den berömda väggen. Och detta hade kunnat undvikas om jag fått hjälp innan. Inget jag önskar någon människa. Så skärp dig

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Intefulltnormal
2015-12-18 09:21
#17

jo alla mina psykologer har sagt att mitt mående är pga mina föräldrar och hur de beter sig mot mig. Inte lätt att förstå för någon som inte går igenom något liknande och även min ätstörning har de också sagt är pga min mamma. Har träffat 9 psykologer för de har alltid skickat vidare mig, alltså var det inte frivilligt förutom en gång få jag bröt kontakten med bup. Grejen var att min psykolog sa en del saker som skrämde upp mig (bland annat att jag skulle berätta för min mamma hur jag kände innom en månad) vilket gjorde mig livrädd. Och så fort jag började på bra och sen fall tillbaks så blev alla så jävla besvikna och jag orkade inte med när folk alltid påminde mig om att jag t.ex förstörde min familj och förstörde min relation till kompisar. Och som ni kanske förstår så tappar man lite lusten att må bättre då. Och så fort jag började må minsta lilla bra så började lärare sätta så jävla stor press på mig även fast jag fortfarande var djupt deprimerad ovh har en fruktansvärd ångest. Snälla dom mig inte om något som ni själva inte har gått igenom, ni har ingen jävla aning vad jag har utsatts för

Aleya
2015-12-23 17:48
#18

#17 ja men du måste ju prata om det med din mamma. Jag förstår inte vad det är att vara rädd för. Är det bättre att må dåligt och förlora ens stöd? Ne jag har inte gått igenom samma sak, jag hade mina egna demoner att tampas med. Bestäm du hur du vill göra, men jag tycker att det är dumt att du inte vill se verkligheten bara för att det är lättare att inte ha krav från andra. För när du blir vuxen, vilket du blir oavsett om du vill eller inte, så måste man ta ansvar och ha det du kallar press. Oavsett om man orkar det eller inte.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Calcifer
2015-12-23 18:09
#19

Jag känner faktiskt igen mig i det mesta du skriver. Jag var 21 när jag äntligen redde ut saker med mamma. Jag önskar jag hade gjort det tidigare för jag hade behövt hennes stöd tidigare. Nu är hon min bästa vän och jag älskar henne mer än allt. Litar på henne med allt. Kan ringa henne när som helst på dygnet och få råd och stöd.

Låt inte din barndom fortgå som den gör, prata med din mamma NU.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Intefulltnormal
2016-01-02 02:36
#20

Jag har pratat med min mamma för ett par veckor sedan och berättade allt hon hade gjort och fortfarande gör som tär på mig, sa att jag ej vill ha kontakt med henne och att jag hatar henne. Hon sa knappt nåt, satt bara där, ingen reaktion över huvud taget, som om hon inte brydde sig ett jävla dugg. Har absolut inget stöd från varken henne eller pappa så aa…

Annons:
Upp till toppen
Annons: