Annons:
Etikettpsykisk-ohälsa
Läst 898 ggr
Anonymos
6/5/16, 11:41 AM

Orkar inte mer ...

Är dotter till en mamma med psykisk ohälsa. Man kan kort och gott säga att hon är ett barn i en vuxen kropp. Trotsar, tjurar, grinar och ser inte sina egna konsekvenser, utan bara andras.. Under min uppväxt har det hänt att hon slängt saker och dylikt för att hon helt enkelt brutit ihop. Hon har vägrat hjälp några gånger, men när hon väl fått det har hon fått vissa mediciner, som hon efter ett tag slutat med. Vi har länge försökt hjälpa henne, men hon blir nu mer bara arg om vi påpekar något eller så tar hon inte emot hjälpen. Det är tröttsamt…

Under hela min uppväxt har jag fått ta ansvar och göra det ena efter det andra, som många andra i min ålder aldrig hade behövt göra. Så är det fortfarande. Idag är jag vuxen, men får ändå se till att hon äter, mår relativt ok osv, för att jag inte ska känna skuldkänslor över henne. Jag vet att det inte är mitt fel kring att hon mår som hon gör  och gör det hon gör, men när hon mår dåligt mår jag dåligt. Det värsta är att hon verkar känna på sig att hon har "välmåendemakten", så om hon mår dåligt så mår alla andra också dåligt, och det verkar hon njuta över, även om det låter helt knäppt.. 

Så fort det händer något som är lite motsträvigt i hennes liv, dvs att allt inte går precis så som hon vill, kan det resultera till att hon säger upp sig ifrån jobbet, åker iväg någonstans och bara lämnar oss, eller flyttar iväg eller får för sig att hon och pappa ska skilja sig. 

Suck. Jag är så fruktansvärt trött på henne! Att bara säga upp kontakten hade medfört mindre kontakt med pappa och syskon, så jag vet inte vad jag ska göra. Hon har inte alla skruvar hemma i sitt hjärnkontor, och det kan tyckas låta elakt att säga om ens egen mamma, men det är så fallet är…

Jag är rädd för min mamma, och varje gång jag är på besök går jag på tå för att allt ska vara bra. Jag gör allt i min makt för att inte hon ska bli sur eller ledsen, men det händer att hon är det ändå, och det gör mig så ledsen. 

Jag har en pojkvän som säger att jag inte ska lägga någon energi på henne, men det är lättare sagt än gjort. Det är sjukt påfrestande och i hela mitt liv har jag bara önskat mig en "normal mamma", om det ens finns vill säga.. 

Bor nu mer inte hemma längre, men ska under sommarhalvåret vara hos dem pga arbete (också på samma jobb som henne). 

Vad ska jag göra?!?!

/Anonymos

Annons:
[Rhonda]
6/5/16, 12:50 PM
#1

Hej lilla vännen! jag lider med dig. Problemet är inte det din mamma gör eller inte gör problemet ligger hos dig - hur du reagerar. Du behöver tala med någon professionell människa om hur du ska handskas med det. 

stora kramar Rhonda

Valkyrija
6/5/16, 2:08 PM
#2

Hejsan! 
Det första du måste tänka på är att ingenting är ditt ansvar här. Du måste absolut ingenting - förutom att se till så att du själv mår bra och sätta gränser. Jag förstår att du vill hjälpa din mamma men det finns faktiskt ingenting du kan göra. Hon måste själv vilja må bättre och vilja ta emot hjälpen. Jag rekommenderar dig att göra som Rhonda här ovan skrev. Prata med en professionell människa som kan hjälpa dig att handskas med din mamma och det i sin tur kanske leder till att du kan hjälpa henne på ett annat sätt? Huvudsaken är att du inte lägger någon skuld eller några krav på dig själv för det är faktiskt inte ditt ansvar. Du har ju redan försökt 🌺

🌺 - Travhästen söker medisar! - BlommaSajtvärd för Nyhedendom, Stenar, Socialt stöd och Travhästen.
**Medis på Huskatter och Råttor

Upp till toppen
Annons: