Jobbiga känslor

Hur lär man sig tycka om sig själv?

2017-07-20 12:04 #0 av: pusselbit

Hej...Jag har ett stort problem sin förstör och har förstört flera år av mitt liv, igår började jag bråka med killen jag tror jag börjat bli kär i, vilket blev en markering som gjorde att jag verkligen insåg att jag måste göra en förändring i mitt liv och behöver hjälp.

Mitt problem är att jag på riktigt skäms över vem jag är, jag skäms så otroligt mycket över att jag inte har några vänner, jag skäms över att jag sitter hemma jämt, helgerna igenom, anledningen till att jag nästan bara uteslutande sitter hemma är för att jag inte har någon vän överhuvudtaget att umgås med, ibland tar jag mig ut själv, åker in till stan och handlar osv...Men när jag ser över min egen verklighet mår jag dåligt. Att min livssituation ser ut som den gör är min djupaste hemlighet. Vilket, såklart ställer till det.

Jag förstår att jag själv borde söka mig till offentliga platser där jag kan hitta folk som passar mig för att få nya vänner som t.ex. idrottsklubbar osv. Men nu kommer vi till nästa problem.. innerstinne tror jag inte själv att jag kommer kunna få nya vänner oavsett om jag gör det, eftersom jag inte kan stå för vem jag är och tänker 'varför skulle han/hon vilja vara vän med mig' liksom, varför skulle jag vara en intressant person eftersom jag inte har något kul att bidra med (inget socialt nätverk, går aldrig ut...) Jag har till och med prövat spela en 'teater' roll där jag beter mig som att allt är bra även om jag mår dåligt över min livssituation men jag verkar då för överdriven och sättet alldeles för genomskinligt(pinsamt men sant) Min ensamhet är något jag skäms otroligt mycket över! Jag har inte haft vänner sedan jag var 13,  hade några vänner i skolan under högstadiet men bara en jag umgicks med efter skolan, fick inga nya under gymnasiet och nu sitter jag här helt utan vänner.

Jag har prövat olika träffsajter på nätet, men det fungerar inte.... de mesta är ju dejtingsidor med bara massa liggsugna killar. En del av mig säger att jag måste börja prata om problemet och berätta hur jag känner men jag tror inte att någon 'nyfunnen' vän skulle vilja lyssna, jag låter väl bara som en hormonstinn tonåring och jag är så otroligt rädd att bli avvisad, det känns inte som att det tillhör dagens samhälle att prata om sånt här och jag vill verkligen inte få ett avvisande bemötande.

Allt skrivande över nätet känns även det lite bortkastat och har hittills inte lett till några bestående resultat, om den andra personen t.ex frågar vad jag gjort och jag svarar ärligt att jag ex. 'städat, gått på promenad i skogen, lagat mat' eller något annat basic jag gör på en dag får jag typ bara till svar 'Ja men det lät ju kul. haha' Jag blir ju en tråkig person eftersom jag knappt gör något men det är som en ond cirkel och jag vill inte bli sedd som tråkig! Ibland får jag i mina ögon elaka kommentarer som 'Ärligt, hur många vänner har du?' Även om det är en genuin fråga så tar jag illa vid mig eftersom ämnet gör ont när svaret är inga. Jag känner mig liksom dömd på ett sätt redan då. Jag förstår att mitt problem är som ett nystan, hade det inte varit svårt hade jag löst det själv för längesen, är det någon som kan hjälpa mig utvidga mina tankar och se lösningar som jag inte gör?

Jag förstår att mina problem låter motsägelsefulla, att jag skäms över att jag sitter hemma jämt och inte har några vänner samtidigt som jag inte kan skaffa mig nya vänskapliga förhållanden(eller kille för den delen) eftersom jag inte tror någon vill vara vän med mig. Ja, det låter ju hopplöst. Jag kan ut och resa och växa på egen hand, men det skulle inte lösa problemet, jag skulle ändå bli själv när jag kommer hem igen. Jag vill ha en berikande vardag, ändra min egen syn på mig själv, känna mig tillfreds med min tillvaro och skaffa vänner.

Har hört att det går prat om att jag 'måste vara konstig/ha något fel i huvudet som inte har några vänner och för att ingen vill vara min kompis' folk verkar tycka mer synd om mig än vad jag tycker om mig själv, men man sänker väl sina krav efter hur man lever. Jag är uppväxt med dåliga familjerelationer där vi aldrig visat kärlek till varandra vilket jag tror är en stor del av problemet. Har försökt ta upp hemma att jag inte har några vänner men blev bara hånad. Jag har alltid blivit behandlad som att jag är mindre värd än andra av mina föräldrar, men jag inser att jag är vuxen nu och måste sadla om mitt eget liv. Det handlar väl egentligen om att jag måste ändra min grundsyn kring mig själv och börja älska mig själv för att kunna älska andra. Men hur lär man sig börja älska sig själv på egen hand? Jag VILL verkligen börja jobba med mig själv. Så, vad tusan ska jag göra?... Jag är 20 år och detta måste få ett slut.

Anmäl
2017-07-20 13:37 #1 av: 2Sirius

Önskar att jag hade ett bra svar till dig, känner igen mig mycket i et du skriver, än om jag "känner" många, har några nära vänner, så har de fullt upp med sina liv.
Och med mina deppresiva problem, så orkar de inte med mig, om de har tid över, men de skulle sakna mig gruvligt om jag försvann.
Med deppresiva problem, orkar man mindre ta sig för saker, man blir även då tråkigare.

"det känns inte som att det tillhör dagens samhälle att prata om sånt här "
Känner igen mig i det också, i reklamer, på fb uppdateringar, middagar och på jobbet, "är det, och skall vara, så lyckligt och felfritt jämt", bara mindre problem är ok, annars är man konstig eller ska bara rycka upp sig. Men alla har sina problem av större och mindre slag, och vissa hanterar det med att försköna sin tillvaro inför omvärlden.

Har fått till mig utifrån att jag är/måste vara lite konstig, men även där tror jag att alla är lite konstiga på sina sätt, endel lyckas bara dölja det lite mer, och därmed lyckas smälta in mer i mängden.
Definitionen på "konstig" varierar ju mellan olika människor.

Har också provat, kurser, klubbar och kontakt sidor på nätet, enstaka kontakter som varat en tid har man stött på, men nya kontakter oavsett om det gäller vänner eller pojk/flickvänner är inte lätt.

Det är en bra början att du själv vill...
Det är också bra att funderat kring varför du är där du är idag, och kunna landa i det.
Sen är det frågan, vart vill jag, och hur kommer jag dit...?

Anmäl
2017-07-27 20:17 #2 av: Jess89

Har du funderat på att gå till en psykolog? De brukar kunna ge bra tips om hur du ska tänka och styra dig i rätt riktning.

Jag ge några tips som jag fick:

- Börja varje morgon med att säga till dig själv att du duger precis som du är
- Varje dag skriver du ner ett visst antal saker du gjort bra under dagen
- Beröm dig själv när du gör saker bra och våga vara nöjd över det.
- Sätt små mål och uppnå dem
- Våga göra bort dig
- Försök att vända den negativspiralen som lätt kan spegla av sig på din omgivning

Det finns även böcker kring just detta som jag har hört ska vara bra. Kolla upp författaren Mia Törnblom så kommer du säkert få flera tips. Hennes böcker finns säkert att låna på ett bibliotek.

Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd

Anmäl
2017-07-29 10:52 #3 av: pusselbit

1# Att dölja sin tillvaro för omvärlden är väl det lättaste att göra och något jag också gjort framtill nu, men nog det sämsta i längden. Jag har sedan 13 års ålder haft svårt för att få vänner och framförallt att behålla vänner, och då undrar man ju såklart varför. Ett lättillgängligt svar är att man nog måste vara lite konstig, vi är nog väldigt många som känt så någon gång. Precis som du sa, alla är konstiga på sitt sätt och har olika definitioner av vad det är att vara just konstig. Du upplever också en ensamhet, fast en annan typ av ensamhet. Du är nog mer ensam med dina tankar, eller? Jag kan dela mina tankar med min syster men saknar just egentliga vänner.

2# Ja, det handlar nog om att man behöver se över och reflektera över alltihopa och försöka hitta en lösning men det är inte lätt.

Har börjat skriva dagbok, satt upp personliga mål samt prövat på mindfulness för att må bättre och försöka landa men det är ju grundinställningen jag vill ändra, jag vill inte känna som jag känner. Jag tänkte på psykolog men det tar emot lite för mycket att gå dit, det är väl alltid jobbigt att prata om problem inför andra människor så jag får fundera lite mera över det. Tack för tipsen, hjälpte det dig att gå till en psykolog?

Anmäl
2017-07-30 23:09 #4 av: 2Sirius

☺ #3 -> #1 Sant, har väl både för mycket tankar som ingen orkar lyssna på, och sedan de problem man sitter fast i och inte når någon lösning på, skapar samma tankar, och de har de som lyssnat redan hört, och har inga råd eller så har råden inte funkat/passat mig.

Alla är vi olika, men känner du för att snacka så är det bara att skriva...
Jag vill i alla fall önska dig lycka till att komma till rätta med allt!

Kram! ☺

Anmäl
2017-09-14 05:22 #5 av: Tusch

Vad skönt det kändes att få läsa att fler kan vara i samma sits. Känner också starkt igen mig i att det känns skamfullt att vara i en sits då man inte har särskilt många vänner. Jag har sedan en sits då jag ganska nyligen tappat vänner jag bråkat med, bytt stad och haft som enda kontakt en pojkvän som enligt mig omedvetet behandlat mig lite illa då han har diagnosen Aspergers (går inte med ord förklara hur handikappande förhållandet varit). Till följd av allt detta har jag tappat lusten att leva flera gånger. Det är svårt när man har få vänner som kan stötta en men samtidigt dragit sig för att söka iom alla floppar.

Det kanske är så att det finns fler som lever ungefär liknande missnöjda liv men som inte pratar om det (pga skammen). Vi är ju normala människor liksom många andra bara att summan av ens liv lett en till där man är. Ett högst tillfälligt tillstånd som man egentligen lätt tagit sig ur om inte skammen vore så hög. Jag tycker det är skammens fel så det kanske är den man ska börja tackla? (Alltså då menar jag inte att man ska tala om för alla, bara börja i någon ände där man har någon som man känner ett förtroende för).

Mitt råd är att motstå känslan av skam och bara börja i någon ände som gör dig glad eller som du känner ger dig mest just nu. Mina erfarenheter är att man lär sig sakta att tycka om sig själv när man gör något som känns meningsfullt. Det sista man ska göra är att grubbla över det. Prata med en psykolog om du behöver reda ut vad som just känns meningsfullt i ditt liv om du inte kan komma på det själv. Gör det snälla istället för att grubbla över det.

Kram!

Anmäl
2017-10-19 00:26 #6 av: Elias2003

Du ska inte känna att du inte gillar dig själv för den du älskar o inte älskar, om den personen du älskar är inte en bra människa betyder inte det att du ska ogilla dig själv, man ska alltid ha tro i sig själv. Om du inte gillar dig själv så kan du inte komma över den känslan.

Anmäl